Jag blev ombedd att skriva en artikel, eftersom jag är volontär i ett främmande land.
Thailand för att vara exakt, barnhem. 24 själar i åldrarna fyra till arton. De kommer från trassliga förhållanden. En del är helt föräldralösa, andra har en förälder kvar. Många kommer från familjer med drogrelaterade problem. Artikeln vi skulle skriva kunde till exempel handla om hur arbetet går till eller om någon som blivit berörd av projektet. Jag har blivit berörd av projektet. Både berörd på det fantastiska sättet rakt in i hjärtat som ni vill höra om. Men även illa berörd. Låt mig försöka ge en nyanserad bild.
Jag har varit här i tre månader nu, Martin med min kamrat Daniel. Vi kände knappt varandra innan utresa. Nu känner vi varandra. Lever tätt ihop. Delar rum på House of Hope, som barnhemmet heter. En speciell situation. Ny kompis, nytt land och utan snus i flera månader. Det har gått bra hittills, inte utan motgångar så klart, men bra. Det känns som att gud är med oss. Vi brukar be Gud om att sanningen ska visas för oss. Det var Daniels idé, en mycket bra sådan. Jag är i stort behov av sanning. Kulturkrockar och vad jag egentligen bör hålla för sant och viktigt snurrar runt i mitt huvud. Var är vår skapare bland alla fasader vi sätter upp? Var är min plats? Och hur ber man två barn sluta bråka när ens kunskaper i det thailändska språket är ytterst begränsade?
Det jag uppskattat mest och fortsätter tycka om här är gästfriheten och den avslappnade stämningen. Sabay sabay, som de säger. Jag upplever att människorna här har lättare till skratt och är man lite trött på barnhemmet är det bara att lägga sig på en bänk och sova lite.
”Are you tired? Do you want to sleep? Go and sleep.
Tidsuppfattningen är en annan här och det har varit svårt för mig att gå ur det schematiska tänkande som jag är van vid från Sverige. Men jag tror det gör mig gott i längden. Att spänna av lite grann skadar inte.
Ett bra exempel på en gästfri person är ”husmamman” Tasnee. Jag respekterar henne mycket. Hon har berättat lite om hur hon kom att starta barnhemmet. Barnen är inte thai utan kommer från bergsstammar eller hilltribes som jag nu är van att säga. Lahufolket är ett exempel på dessa. Dessa människor har det ofta svårt i Thailand, de är inte accepterade av thailändarna och många saknar riktigt medborgarskap. När Tasnee var 23 år gick hon upp i bergen för att arbeta med dessa folkgrupper. I en del byar fanns inga vägar, inga toaletter och masken hängde ibland ut från barnens näsor. När jag själv försöker mig sätta in i situationen att jag skulle göra något sådant om bara två år ökar bara min respekt. Hon jobbade bland Lahufolket i åtta år och om jag förstått rätt startade hon sedan House of Hope. Sedan fem år tillbaka finns också systerbarnhemmet House of Grace som ligger 5 minuter bort med moped.
På söndagar firar vi gudstjänst tillsammans. Ett tillfälle för oss att sväva iväg i tankarna. Vi förstår ju inte vad de säger! Eller ja, lite har vi snappat upp efter tre veckors studier av detta mystiska språk. Den grammatik jag är van vid är som bortblåst och har istället ersatts av fem olika tonlägen. Förvirringen är ibland stor. Ordet ”kii” kan betyda köra, var ett namn och att göra nummer två på toaletten. Allt beroende på tonen.
Vi lever ett annorlunda liv nu. Eftersom vi bor på barnhemmet åker vi in till staden Chiang Mai för att vara lediga. Då bor vi på hotell. Bekvämt. En stor kontrast till madrasserna på golvet i vårt lilla rum utan fönsterglas, den manuellt spolade toaletten och frukosten bestående av ris med en enkel kycklingrätt bredvid. På så sätt lever vi lite i kappsäck men att regelbundet bo på hotell med städning och frukost är inte fy skam. Och det spartanska levernet på barnhemmet trivs jag med också. Jag har upptäckt att mycket av den materiella trygghet vi ”behöver” har en förmåga att tynga ner, i alla fall mig.
Det är en fantastisk känsla att få känna att man betyder något. När smågrabbarna kretsar kring en och pratar om ditt och datt känner jag mig som en pelare, någon att räkna med. Eller när vi får chans att i alla fall lite grann hjälpa någon av de äldre ungdomarna att utveckla sin engelska känner jag också att min vistelse här är värdefull.
Men ibland är det lite svårare. I thaikulturen är man inte så bra på att förklara och även om det säkert finns mycket mer vi skulle kunna hjälpa till med är det svårt att förstå. Vi får luska ut mycket själva och det tar ganska lång tid. Vi ser också mycket saker som vi gärna skulle ändra på. Aga till exempel. Det är skillnad på aga och aga. Att slå ett barn fördärvat är inget som de ägnar sig åt på barnhemmet. Däremot smisk. Men det känns så onödigt, vart leder det? Det vore väl bättre att använda ord. Ett scenario var så här. Det hade upptäckts att de äldre barnen ibland slog det små. Lösningen på detta var smisk från personalen till de äldre barnen ifall det fortsatte. Jag förstår inte. Det går ju bara runt. Barn gör inte som vuxna säger. Barn gör som vuxna gör. Jag och Daniel slår inte. Det är förmodligen det enda vi kan göra. Som volontärer under kort tid är vi inte i position att göra stora förändringar. När det gäller aga är jag helt klar vart jag står, men vad gäller annat kan det vara svårare. Att skilja på vad som är ”fel” eller mindre bra och på vad som bara är kulturskillnader är en svår nöt att knäcka. Jag är nog inte nötknäckaren och bör förmodligen mest träna på att vara ödmjuk inför allt jag ser. Och nöjd.
Att vara nöjd är en sak jag funderat på. Mina möjligheter är närmast obegränsade i jämfört med barnens. Självklart är mitt liv precis som alla andras kantat av problem men jag har ekonomisk och social trygghet, människor som älskar mig. Framförallt har jag Gud. Denne har ständigt visat sig för mig under vistelsen här, inte lämnat mig, kommer aldrig att göra. Jag bör viga mitt liv åt att tjäna honom var jag än är och räknar med att han visar mig hur om jag ber honom. Luftslott rasar ständigt men på den vita väggen lyser texten starkare och klarare, Gud är större. Större än alla mina hinder, större än mitt högmod och stor i nåd mot barnen på House of Hope. För trots allt är det hoppet som lyser igenom alla lager av kulturkrockar, eventuellt felaktiga uppfostringsmetoder och min fyrkantiga hjärna
House of Hope är en plats där barnen får möjlighet till ett bättre liv, en familj, kompisar. Ett hem helt enkelt.
Och jag, kommer vara livslångt glad för möjligheten, att se dessa 24 själar om än bara för en kort stund av deras liv.
/Martin, StepOutare i Thailand
