Året börjar lida mot sitt slut och med det även min tid som StepOut-praktikant i Tanzania. Sedan fyra månader tillbaka befinner jag mig i nordvästra delen av landet, mycket nära gränsen till Burundi, närmare bestämt i en by som heter Kabare. Sedan 1954 finns en missionsstation som grundades av svenskarna Sten och Margit Larsson i samarbete med FPCT, Free Pentecostal Church of Tanzania. Området rymmer en kyrka, en dispensär och mödraklinik, ett snickeri och garage samt ett barnhem som också driver en barnskötarutbildning.
Missionsstationen
Barnhemmet startades i slutet på 60-talet efter att ett antal moderlösa barn blev kvar lämnades in på kliniken och dispensären. De missionärer som då fanns på plats såg ett behov att starta ett barnhem. Man sökte och fick tillstånd hos Tanzanias myndigheter samt hos dåvarande Helgelseförbundet. Barnhemmets platser ges till barn vars mammor har gått bort, är mentalsjuk eller sitter i fängelse. I augusti 1972 hölls en officiell invigning, och de fem moderslösa barnen kunde flytta in i den nya byggnaden. Tanken är att barnen kan komma från dag ett och stanna tills de är två år, då det är lättare för fadern eller någon annan anhörig att ta hand om dem. Till största delen finansieras barnhemmet av pengar från fadderföräldrar i Sverige, vilket idag arrangeras av Barnhjälpen EFK.
Tvillingarna med kompisar
I skrivande stund bor det 39 barn på barnhemmet, varav de yngsta bara är några veckor gamla. Barnen i den äldsta gruppen är från 18 månader gamla och uppåt. De äldsta av barnen är två pojkar som heter Toy och Bukuru. Det är ett tvillingpar i fyraårsåldern. Deras mamma dog strax efter deras födsel och sedan dess har de bott på barnhemmet. När jag frågar personalen varför de fortfarande är kvar på barnhemmet svarar de att pappan har ekonomiska problem och att han därför inte klarar av att hämta hem pojkarna. Vid vidare efterfrågningar kommer det fram att man har problem att få tag i pappan och att man inte vet hur det ska bli för pojkarna. Ett alternativ är att leta efter fosterföräldrar eller någon som är villig att adoptera dem.
När jag frågar tvillingarna kan de berätta att de kommer från Burundi och att deras pappa finns kvar där. De har också berättat om när andra, yngre barn har fått åka hem till sina pappor, medan de själva blivit kvar. I och med att de är ganska mycket äldre än de andra barnen får de en speciell roll i gruppen. Man kan, milt uttryckt, säga att de styr och ställer, men de tar också hand om de andra barnen på många sätt. De beter sig som vilka storebröder som helst, kanske? Under min tid här är det Toy och Bukuru som har varit mina bästa lärare i Swahili och vi har haft många små pratstunder. När någon av oss volontärer är sjuka är de måna om att ta reda på hur vi mår (och om det är någon som har gjort oss illa). De är också duktiga på att ge komplimanger och vi har ofta fått höra att vi är fina och att vi målar fint. Det är med ett tungt hjärta som jag åker från Kabare och lämnar tvillingarna åt ett okänt öde.
Frida och tvillingarna
/Frida Hermansson
Frida kommer från Norrköping och är med i Korskyrkan. I början av januari 2011 kom hon hem till Sverige igen med sin man Jonas och ska nu fortsätta sina studier till sjuksköterska.
