Vi återkommer så småningom med ny inspiration och kraft.

Du kan följa oss genom www.efk-ung.se www.frizon.nu eller genom att komma förbi på kontoret på Olaigatan 4 och snacka lite. Välkommen och på återhörande!

Missionsstationen

Barnhemmet startades i slutet på 60-talet efter att ett antal moderlösa barn blev kvar lämnades in på kliniken och dispensären. De missionärer som då fanns på plats såg ett behov att starta ett barnhem. Man sökte och fick tillstånd hos Tanzanias myndigheter samt hos dåvarande Helgelseförbundet. Barnhemmets platser ges till barn vars mammor har gått bort, är mentalsjuk eller sitter i fängelse. I augusti 1972 hölls en officiell invigning, och de fem moderslösa barnen kunde flytta in i den nya byggnaden. Tanken är att barnen kan komma från dag ett och stanna tills de är två år, då det är lättare för fadern eller någon annan anhörig att ta hand om dem. Till största delen finansieras barnhemmet av pengar från fadderföräldrar i Sverige, vilket idag arrangeras av Barnhjälpen EFK.

Tvillingarna med kompisar

I skrivande stund bor det 39 barn på barnhemmet, varav de yngsta bara är några veckor gamla. Barnen i den äldsta gruppen är från 18 månader gamla och uppåt. De äldsta av barnen är två pojkar som heter Toy och Bukuru. Det är ett tvillingpar i fyraårsåldern. Deras mamma dog strax efter deras födsel och sedan dess har de bott på barnhemmet. När jag frågar personalen varför de fortfarande är kvar på barnhemmet svarar de att pappan har ekonomiska problem och att han därför inte klarar av att hämta hem pojkarna. Vid vidare efterfrågningar kommer det fram att man har problem att få tag i pappan och att man inte vet hur det ska bli för pojkarna. Ett alternativ är att leta efter fosterföräldrar eller någon som är villig att adoptera dem.

När jag frågar tvillingarna kan de berätta att de kommer från Burundi och att deras pappa finns kvar där. De har också berättat om när andra, yngre barn har fått åka hem till sina pappor, medan de själva blivit kvar. I och med att de är ganska mycket äldre än de andra barnen får de en speciell roll i gruppen. Man kan, milt uttryckt, säga att de styr och ställer, men de tar också hand om de andra barnen på många sätt. De beter  sig som vilka storebröder som helst, kanske? Under min tid här är det Toy och Bukuru som har varit mina bästa lärare i Swahili och vi har haft många små pratstunder. När någon av oss volontärer är sjuka är de måna om att ta reda på hur vi mår (och om det är någon som har gjort oss illa). De är också duktiga på att ge komplimanger och vi har ofta fått höra att vi är fina och att vi målar fint. Det är med ett tungt hjärta som jag åker från Kabare och lämnar tvillingarna åt ett okänt öde.

Frida och tvillingarna

/Frida Hermansson
Frida kommer från Norrköping och är med i Korskyrkan. I början av januari 2011  kom hon hem till Sverige igen med sin man Jonas och ska nu fortsätta sina studier till sjuksköterska.

I slutet av dagen fick varje grupp skriva upp två kriterer för FÖRSAMLING, som ansåg viktiga, på tavlan och trots alla olika erfarenheter enades de alla kring att FÖRSAMLING är: gemenskap med Gud och med varandra. Bilden på ett kors som både pekar uppåt (mot Gud) och åt sidorna( mot andra) känns väldigt relevant…

Vi tackar Liljehomlen för denna gång och hoppas vi ses snart igen!

/Johanna

Denna herre har studerat teologi på Örebro Missionskola, vuxit upp i Göteborg och besitter en massa kunskap i vitt skilda ämnen. Nu ska han arbeta här på EFK UNG med ansvar för festivalen Frizon tillsammans med Elin Davidsson och även om vi skrev att Tomas är ny för 2011 så är han inte helt ny för EFK UNG då han har jobbat som bokningsansvarig för Frizon under tre festivaler. En rutinerad och kompetent människa med andra ord som vi alla är sjukt glada över att ha på kontoret igen!

Förresten, glöm inte att boka in Frizon i din kalender redan nu, 10-14 augusti 2011!

Jag har en förmåga att längta bort. Jag kan vara mitt uppe i något roligt och meningsfullt men ändå tänker jag för det mesta: ”Vad händer sedan?” Min tankeverksamhet är alltid före nuet och gör det svårt för mig att ta vara på tiden som är nu. Aldrig nöjd. Ett problem som jag tror var och varannan västerlänning brottas med. Här är det annorlunda. Tiden lunkar sakta framåt. Här finns ingen anledning att stressa. Det är snarare bättre att dra ut på de sysslor du har att göra så att du inte behöver sitta där sysslolös. För det är för mig en skräck att det inte ska finnas någonting för mig att göra. En främmande tanke för de flesta laotier. Jag är imponerad av dessa människors förmåga att bara vara. Ofta ser jag människor sitta på samma ställe i flera timmar och ändå ser de ut att vara nöjda med sin tillvaro. Gemenskap har en annan innebörd här. Människor lever nära inpå varandra och umgås med varandra i princip dygnet runt. Det finns inget som heter: ” Jag har inte tid med dig”

I förrgår tog jag bussen från Oudomxay till byn jag bor i, Boun Tai. Resan är beräknad att ta fyra timmar. Resan skulle börja vid klockan nio men som vanligt tog det cirka en timma innan vi lämnade staden. Efter en och en halvtimma på skumpiga vägar gick bussen sönder. Efter en timmas funderande åkte bussföraren tillbaka till Oudomxay med bil för att hämta en ny buss. Det tog fyra timmar. Så efter fem timmars väntande i denna lilla by kunde vi fortsätta vår bussfärd. Men inga sura miner eller stressade uppsyner. Ingen som hotade med att ringa bussbolaget och begära ersättning. Alla passagerare såg ut att ta allt med ro. Inte en chans att jag hade reagerat så hemma i Sverige, där det ibland känns som att varenda minut är oersättlig.

Jag har funderat mycket kring vad ett utvecklingsarbete egentligen innebär. Vart vill man nå när man utvecklar en by? Det är lätt att ha siktet inställt på vårt västerländska samhälle. Bortsett från att många människor är ensamma, stressade, utbrända, psykiskt sjuka och känner sig otillräckliga så finns det mycket som fungerar bra i vårt moderna land. Fokuserar man på organisation och inte till människors välmående så kanske det västerländska samhället är det ideala. Men ser man till vad vårt organiserade samhälle gör med oss människor så vet jag inte längre. Kanske är det så att vi i västvärlden har gått miste om en livsviktig lärdom. Som en man uttrycker det i boken ”Schoolhouse in the Clouds”

” With all respect, Sahib, you have little to teach us in strength and toughness. And we don’t envy you your restless spirits. Perhaps we are happier than you?”

Jag tror absolut att vi har mycket att lära ut och bidra med i materiellt fattiga länder som Laos. Men konsten att leva i nuet, leva i nära gemenskap och ge varandra tid är en bristvara i Sverige. Kanske är det så att människor i länder som Laos har mer att lära oss svenskar än vad vi någonsin kan lära dem.

/Emelie Eliasson

Dessa sex StepOutare Elin P, Anna, Emma, Elin R, Jonas och Frida besökte jag förra veckan tillsammans med EFKs Regionkontor för Afrika, Bernth-Åke & Ann-Britt Ottosson och fick då tillfälle att med deras egna ord, gester, förklaringar och känslor lyssna in hur det är att leva i Tanzania. Men även vad de hittills lärt sig om missionsarbetet i Tanzania och framförallt vad de lärt sig om sig själva i sin relation med Gud, varandra och med de människor de möter i sina arbetsuppgifter.
Många ord kan skrivas för att föröksa beskriva denna korta resa på en vecka som gick långt bort till en annan kontinent men jag vill hellre låta StepOutarna själva beskriva sina liv och sina upplevelser så ni får vänta tills de kommer hem och besöker gudstjänster, ungdomsgrupper och fikabord efter sin hemkomst.

Istället kommer här lite vykort från landet där EFK bland annat är med och stöttar en församlingsplantering i ett muslimskt område, driver ett barnhem, dispensär, snickeriverkstad osv tillsammans med vår systerkyrka FPCT.

Elin & Anna mitt i Kiwangwas ananasfält

Ett litet flygplan förde oss till västra Tanzania

StepOutarna har bla. målat en djurisk vägg på barnhemmet.

Jonas visar de solceller han renoverat för Bernth-Åke

Elin R med ett av barnen på barnhemmet

6 tanzanianska StepOutare framför sitt kollektivhus

//Johanna R

Kan det kanske vara det Jesus menar när han säger att vi ska bli som barnen? Gång på gång fascineras av Honom?  Jag önskar att jag kunde göra det… Så går jag in i december månad med en lärdom av min lille son och utropar ett förundrat ”Jesus” och bister ut i O helga natt.

/Elin

Kallelse skulle kanske en del kalla det och i ett längre perspektiv kanske jag kan hålla med om det men för min del blev detta med att åka fyra månader till södra Frankrike tillsammans med Step Out mer som ett steg i både min kallelse att följa Jesus och min längtan att få del av andra kristna kulturer och traditioner. Den här gången lyckades jag passa in min bångstyriga vilja med det som verkade vara nästa steg i efterföljelsen av Jesus för mig och för mitt liv. Så jag gav mig iväg för att fylla på förrådet av erfarenheter och räknade kallt med att jag skulle komma till nytta så snart jag stigit av flygplanet. Naivt jag vet, men man har ofta så höga tankar om sig själv och inte förrän jag insåg att det var Gud som velat ha mig här kunde jag tänka om och öppna mitt sinne för att lyssna istället för att försöka göra.

Det tog ungefär två månader att lära känna människor i och kring församlingen så pass att jag kunde känna mig lite hemma. Dels är ju språket ett hinder för min del men även förtroende och pålitlighet tar tid att bygga upp. Ännu längre tid när man måste kämpa för att förstå varandra. Detta med att bygga Guds rike är precis likadant. Det är inget kortsiktigt arbete under fyra månader där man just lärt känna varandra när man plötsligt ska lämna. Utan det är ett evigt arbete som kräver att människor kommer och går. Som kräver att vi kommunicerar på språk och sätt som människor i vår omgivning kan förstå och som kräver att vi lyssnar mer uppåt än vi pratar utåt.

Jag har under tiden här i Frankrike bland annat arbetat med ett matprogram för behövande människor. Jag har stått i entrén till kyrkan och hälsat folk välkomna och tagit emot kölappar från dem som hämtar mat. Inget konstruktivt arbete direkt. Jag med min svenska hjärna tänkte ofta att jag hade kunnat göra så mycket annat nyttigt istället. En dag kom så en man fram till mig och tackade och sade att det var så roligt att jag alltid var glad och trevlig och plötsligt såg jag det stora i det lilla. Utan att jag ens märkt det eller för den del trodde att mitt enkla och betydelselösa arbete kunde göra någon som helst nytta så verkade Gud i ett enkelt leende som fick göra skillnad.

Det är verkligen ett annat rike som kommer i dagen när Gud får verka. Ett rike som vi pinsamt sällan känner igen eller räknar med.

Nu ska jag snart åka hem och slå följe med Guds rikes arbetare där jag lämnade för snart fyra månader sedan och förhoppningsvis har jag blivit lite mer känslig för det stora i det lilla. För oss trasigas behov av helande och för vikten av ett leende.

/Samuel Simonsson
Samuel är en av 26 StepOutare som befinner sig i något av EFK’s projekt just nu. I 4 månader är han i Nice, Frankrike och hjälper till i den baptistförsamling som EFK’s missionärer Sam och Boel Jubrandt leder.

Samuel

Missionsteologi

I slutet av veckan kom de StepOutare som redan varit ute på praktik, till missionsskolan på en hemkomstkurs, kallad ResÅr och samtalen blev många om vad internationell mission egentligen är, hur går man vidare i Sverige eller utomlands med sina erfarenheter, hur ska StepOut-perioden få påverka en i vardagen osv osv.

 Ett av de mest uppskattade inslagen på StepOut-veckan genom alla år är den fadderträff som ordnas på lördag eftermiddag där de nya StepOutarna få ta del av de gamla StepOutarnas erfarenheter, tankar och minnen om sin StepOut-tid.

Björn har varit 6 månader i Mongoliet

Avslutar den här ”rapporten” med ett citat från en av utvärderingarna av förberedelsekursen som man blir så där glad ända in i själen av
”Kursen har bidragit till att jag teologiskt är mer förberedd -motivet till att ens åka ut.”