Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Tack för nu!

EFK UNG-kontorets blogg tar för tillfället paus.

Vi återkommer så småningom med ny inspiration och kraft.

Du kan följa oss genom www.efk-ung.se www.frizon.nu eller genom att komma förbi på kontoret på Olaigatan 4 och snacka lite. Välkommen och på återhörande!

Toy & Bukuru

Året börjar lida mot sitt slut och med det även min tid som StepOut-praktikant i Tanzania. Sedan fyra månader tillbaka befinner jag mig i nordvästra delen av landet, mycket nära gränsen till Burundi, närmare bestämt i en by som heter Kabare. Sedan 1954 finns en missionsstation som grundades av svenskarna Sten och Margit Larsson i samarbete med FPCT, Free Pentecostal Church of Tanzania. Området rymmer en kyrka, en dispensär och mödraklinik, ett snickeri och garage samt ett barnhem som också driver en barnskötarutbildning.

Missionsstationen

Barnhemmet startades i slutet på 60-talet efter att ett antal moderlösa barn blev kvar lämnades in på kliniken och dispensären. De missionärer som då fanns på plats såg ett behov att starta ett barnhem. Man sökte och fick tillstånd hos Tanzanias myndigheter samt hos dåvarande Helgelseförbundet. Barnhemmets platser ges till barn vars mammor har gått bort, är mentalsjuk eller sitter i fängelse. I augusti 1972 hölls en officiell invigning, och de fem moderslösa barnen kunde flytta in i den nya byggnaden. Tanken är att barnen kan komma från dag ett och stanna tills de är två år, då det är lättare för fadern eller någon annan anhörig att ta hand om dem. Till största delen finansieras barnhemmet av pengar från fadderföräldrar i Sverige, vilket idag arrangeras av Barnhjälpen EFK.

Tvillingarna med kompisar

I skrivande stund bor det 39 barn på barnhemmet, varav de yngsta bara är några veckor gamla. Barnen i den äldsta gruppen är från 18 månader gamla och uppåt. De äldsta av barnen är två pojkar som heter Toy och Bukuru. Det är ett tvillingpar i fyraårsåldern. Deras mamma dog strax efter deras födsel och sedan dess har de bott på barnhemmet. När jag frågar personalen varför de fortfarande är kvar på barnhemmet svarar de att pappan har ekonomiska problem och att han därför inte klarar av att hämta hem pojkarna. Vid vidare efterfrågningar kommer det fram att man har problem att få tag i pappan och att man inte vet hur det ska bli för pojkarna. Ett alternativ är att leta efter fosterföräldrar eller någon som är villig att adoptera dem.

När jag frågar tvillingarna kan de berätta att de kommer från Burundi och att deras pappa finns kvar där. De har också berättat om när andra, yngre barn har fått åka hem till sina pappor, medan de själva blivit kvar. I och med att de är ganska mycket äldre än de andra barnen får de en speciell roll i gruppen. Man kan, milt uttryckt, säga att de styr och ställer, men de tar också hand om de andra barnen på många sätt. De beter  sig som vilka storebröder som helst, kanske? Under min tid här är det Toy och Bukuru som har varit mina bästa lärare i Swahili och vi har haft många små pratstunder. När någon av oss volontärer är sjuka är de måna om att ta reda på hur vi mår (och om det är någon som har gjort oss illa). De är också duktiga på att ge komplimanger och vi har ofta fått höra att vi är fina och att vi målar fint. Det är med ett tungt hjärta som jag åker från Kabare och lämnar tvillingarna åt ett okänt öde.

Frida och tvillingarna

/Frida Hermansson
Frida kommer från Norrköping och är med i Korskyrkan. I början av januari 2011  kom hon hem till Sverige igen med sin man Jonas och ska nu fortsätta sina studier till sjuksköterska.

Igår, torsdag, for halva kontoret till Östgötaslätten och Liljeholmens folkhögskola för att möta bibelskole-klassen. Ämnet som var satt för vår föreläsningsdag var FÖRSAMLING. Det var en grupp av unga människor med erfarenheter från olika församlingar i Sverige som tillsammans fick tänka kring vad är församling, vad är så viktigt med det, vad är syftet, hur ska vi vara församling osv osv.
Här komer ett vykort därifrån:

I slutet av dagen fick varje grupp skriva upp två kriterer för FÖRSAMLING, som ansåg viktiga, på tavlan och trots alla olika erfarenheter enades de alla kring att FÖRSAMLING är: gemenskap med Gud och med varandra. Bilden på ett kors som både pekar uppåt (mot Gud) och åt sidorna( mot andra) känns väldigt relevant…

Vi tackar Liljehomlen för denna gång och hoppas vi ses snart igen!

/Johanna

Tomas is back!

Ett nytt år har anlänt, 2011 är mitt ibland oss och vi på EFK UNG-kontoret i Örebro har gllädjen att från och med 1 januari ha en ny kollega, Tomas Lundström

Denna herre har studerat teologi på Örebro Missionskola, vuxit upp i Göteborg och besitter en massa kunskap i vitt skilda ämnen. Nu ska han arbeta här på EFK UNG med ansvar för festivalen Frizon tillsammans med Elin Davidsson och även om vi skrev att Tomas är ny för 2011 så är han inte helt ny för EFK UNG då han har jobbat som bokningsansvarig för Frizon under tre festivaler. En rutinerad och kompetent människa med andra ord som vi alla är sjukt glada över att ha på kontoret igen!

Förresten, glöm inte att boka in Frizon i din kalender redan nu, 10-14 augusti 2011!

”EFK UNG kontorets blogg” heter ju denna blogg och vanligtvis är det nån av oss som arbetar på Olaigatan 4, Örebro som skriver tankar, rapporter, funderingar, tips, böner osv. Men ibland så har vi äran att välkomna gästbloggare och idag är en sådan dag! Idag presenterar vi Emelie Eliasson!

Emelie är med i Korskyrkan i Jönköping, är 22 år och pluggar till socionom i Göteborg men befinner sig just nu i Laos som StepOutare. 
Varsågod Emelie, ordet är ditt:

Jag har en förmåga att längta bort. Jag kan vara mitt uppe i något roligt och meningsfullt men ändå tänker jag för det mesta: ”Vad händer sedan?” Min tankeverksamhet är alltid före nuet och gör det svårt för mig att ta vara på tiden som är nu. Aldrig nöjd. Ett problem som jag tror var och varannan västerlänning brottas med. Här är det annorlunda. Tiden lunkar sakta framåt. Här finns ingen anledning att stressa. Det är snarare bättre att dra ut på de sysslor du har att göra så att du inte behöver sitta där sysslolös. För det är för mig en skräck att det inte ska finnas någonting för mig att göra. En främmande tanke för de flesta laotier. Jag är imponerad av dessa människors förmåga att bara vara. Ofta ser jag människor sitta på samma ställe i flera timmar och ändå ser de ut att vara nöjda med sin tillvaro. Gemenskap har en annan innebörd här. Människor lever nära inpå varandra och umgås med varandra i princip dygnet runt. Det finns inget som heter: ” Jag har inte tid med dig”

I förrgår tog jag bussen från Oudomxay till byn jag bor i, Boun Tai. Resan är beräknad att ta fyra timmar. Resan skulle börja vid klockan nio men som vanligt tog det cirka en timma innan vi lämnade staden. Efter en och en halvtimma på skumpiga vägar gick bussen sönder. Efter en timmas funderande åkte bussföraren tillbaka till Oudomxay med bil för att hämta en ny buss. Det tog fyra timmar. Så efter fem timmars väntande i denna lilla by kunde vi fortsätta vår bussfärd. Men inga sura miner eller stressade uppsyner. Ingen som hotade med att ringa bussbolaget och begära ersättning. Alla passagerare såg ut att ta allt med ro. Inte en chans att jag hade reagerat så hemma i Sverige, där det ibland känns som att varenda minut är oersättlig.

Jag har funderat mycket kring vad ett utvecklingsarbete egentligen innebär. Vart vill man nå när man utvecklar en by? Det är lätt att ha siktet inställt på vårt västerländska samhälle. Bortsett från att många människor är ensamma, stressade, utbrända, psykiskt sjuka och känner sig otillräckliga så finns det mycket som fungerar bra i vårt moderna land. Fokuserar man på organisation och inte till människors välmående så kanske det västerländska samhället är det ideala. Men ser man till vad vårt organiserade samhälle gör med oss människor så vet jag inte längre. Kanske är det så att vi i västvärlden har gått miste om en livsviktig lärdom. Som en man uttrycker det i boken ”Schoolhouse in the Clouds”

” With all respect, Sahib, you have little to teach us in strength and toughness. And we don’t envy you your restless spirits. Perhaps we are happier than you?”

Jag tror absolut att vi har mycket att lära ut och bidra med i materiellt fattiga länder som Laos. Men konsten att leva i nuet, leva i nära gemenskap och ge varandra tid är en bristvara i Sverige. Kanske är det så att människor i länder som Laos har mer att lära oss svenskar än vad vi någonsin kan lära dem.

/Emelie Eliasson

I Tanzania så har EFK UNG under hösten 2010 och även en bit in på våren 2011, 6 stycken StepOutare som lever sina liv i den värmande solen, de grönskande bergen, med ödlorna springandes längs husväggarna och den ständiga påminnelsen att de inte förstår swahilin flytande.

Dessa sex StepOutare Elin P, Anna, Emma, Elin R, Jonas och Frida besökte jag förra veckan tillsammans med EFKs Regionkontor för Afrika, Bernth-Åke & Ann-Britt Ottosson och fick då tillfälle att med deras egna ord, gester, förklaringar och känslor lyssna in hur det är att leva i Tanzania. Men även vad de hittills lärt sig om missionsarbetet i Tanzania och framförallt vad de lärt sig om sig själva i sin relation med Gud, varandra och med de människor de möter i sina arbetsuppgifter.
Många ord kan skrivas för att föröksa beskriva denna korta resa på en vecka som gick långt bort till en annan kontinent men jag vill hellre låta StepOutarna själva beskriva sina liv och sina upplevelser så ni får vänta tills de kommer hem och besöker gudstjänster, ungdomsgrupper och fikabord efter sin hemkomst.

Istället kommer här lite vykort från landet där EFK bland annat är med och stöttar en församlingsplantering i ett muslimskt område, driver ett barnhem, dispensär, snickeriverkstad osv tillsammans med vår systerkyrka FPCT.

Elin & Anna mitt i Kiwangwas ananasfält

 

Ett litet flygplan förde oss till västra Tanzania

StepOutarna har bla. målat en djurisk vägg på barnhemmet.

Jonas visar de solceller han renoverat för Bernth-Åke

 

Elin R med ett av barnen på barnhemmet

6 tanzanianska StepOutare framför sitt kollektivhus

 

//Johanna R

I fredags höll jag och sonen, snart två år, på att adventspyssla hemma. Julstjärnor inhandlades, adventsljusstakar och –stjärnor tog sin plats i fönstren medan tomtarna (ja, jag vet, man får inte ha tomtar ännu, men sonen blev så glad när han såg dem) fick sin plats i hallen. Sedan dess har vår lille grabb varje morgon och varje gång vi kommit hem utbrustit ett lyckligt ”titta!”. Jag förundras över hans ständiga fascination av de till synes små förändringarna. ”Titta mamma, tonte”. ”Titta mamma, schäna”. Och så brister han ut i blinka lilla stjärna. Gång på gång på gång. 

Kan det kanske vara det Jesus menar när han säger att vi ska bli som barnen? Gång på gång fascineras av Honom?  Jag önskar att jag kunde göra det… Så går jag in i december månad med en lärdom av min lille son och utropar ett förundrat ”Jesus” och bister ut i O helga natt.

/Elin